På sent 80-tal stod jag på en kabaréscen och sjöng Lars Forssells “Snurra min jord”, iförd nätstrumpor, högklackade pumps, svart baddräkt och hög hatt. Jo, det var några kilo sedan och mycket vatten har runnit i åarna sedan dess. Texten återkom i mitt minne när jag nyligen besökte Space Kennedy Center i Florida och fick se en 4-dimensionell IMAX-film om rymden, universum och därmed även jorden. För, som den guidande NASA-forskaren och astronauten sa: “Jag trodde att jag åkte ut i rymden för att se rymden. Istället visade det sig, att det jag fick syn på var jorden.”
Neil Armstrong uttrycker i filmen det så här: “It suddenly struck me that that tiny pea, pretty and blue, was the Earth. I put up my thumb and shut one eye, and my thumb blotted out the planet Earth. I didn´t feel like a giant, I felt very, very small.” Fritt översatt: Det slog mig plötsligt att den där lilla ärtan, vacker och blå, var Jorden. Jag satte upp min tumme och slöt ett öga, och min tumme skymde planeten Jorden. Jag kände mig inte som en jätte, jag kände mig väldigt, väldigt liten.
Filmen berättar att vår lilla galax Vintergatan, utgör en av fler än 200 miljarder galaxer i universum. Hisnande och ofattbart stort. De flesta galaxerna är dessutom väsentligt större än Vintergatan. Av alla system i universum har forskarna hittat endast ett enda som har förmågan att både skydda och nära sina invånare. Ja, just det. Planeten Jorden. Moder Jord tar hand om oss genom att både förse oss med näring och skydda oss. Systemet är skört och genialt uttänkt.
Vi blir smärtsamt medvetna om hur lite det är som gör att vi faktiskt kan existera här. Guiden skämtar om att de astronauter som sett rymden och jordens skörhet, blir antingen miljöaktivister, religiösa eller alkoholister. Efter att ha letat runt en stund på Internet inser jag att skämtet till stor del överensstämmer med sanningen. Vi tar Moder Jord som självklar och inser inte hur privilegierade vi är och hur lite det behövs av miljöförstöring och utarmning av resurser, för att det intelligenta systemet ska sluta fungera. Hur blev det så här?
IMAX-filmen vi sett borde tillhöra grundutbildningen för varje regering, riksdag, ledningsteam och styrelse i hela världen. Det måste till en förändring i behandlingen av Moder Jord och de resurser som hon så frikostigt bjuder på. Vår girighet och vårt frosseri blir annars lätt vår död. För hur ska vi kunna leva utan jorden? Det finns ju ingen annan känd planet bland de 200 miljarderna galaxerna som på samma sätt kan ta hand om oss och förse oss med både skydd och näring. Vi håller, bokstavligen, på att såga av den sköra gren som vi sitter på och lever av.
Och ja, det spelar visst roll om du slänger plasten i de vanliga soporna eller sopsorterar. Och din röst är viktig för att jorden ska kunna fortsätta att samexistera med oss. Det finns en mängd organisationer, till exempel Avaaz, 2care och liknande, där du med ett enkelt knapptryck kan protestera mot skövlingen av regnskogar och andra dumheter som vi människor hittar på. Välj klimatsmarta produkter i butiken som är bra för miljön. Fundera på vad du kan bidra med för att hjälpa och ge något tillbaka till Moder Jord, som är så frikostig mot oss. Varje litet myr-steg i rätt riktning är ett stort steg framåt. Tillsammans blir vi en stark röst som företag och regeringar inte kan ignorera.
Texten till “Snurra min jord”, som jag gick runt och sjöng på i Florida? Den första refrängen lyder så här:
Snurra min jord, låt mig följa med dig. Jag är lika värnlös som du.
Snurra min jord, du får inte ge dig. Jag vet ingen stjärna som du.
Snurra och dansa med oss, fast vi är bara bloss som du.
Du skälver min jord, som du själv är ombord, min vän.
Natten söker alltid dagen.
